Dagens Nyheter – 15 januari 1869, sida 2

fe OU NN i rummet såsom slagen af glödande ris, det sved, det brände in i själen och hennes tankar stormade för att finna en utväg; — men ned till modren vågade hon ej gå,och framför det enda fönstret stod det uppretade folket! En sten flög in och föll ned i sängen, hon uppgaf ett dämpadt skrik, kröp in i garderoben och gömde sig bland sina gamla kläder. Der satt hon sammankrupen, lågande af blygsel och skälfvande af fruktan, sällsamma och fasliga syner sväfvade förbi, luften fylldes af ansigten, gapande och ondskefulla ansigten, de kommo närmare och närmare, det regnade eld omkring dem; — 0, nej! det var inte eld, utan ögon, det regnade ögon, stora, glödande, och små, tindrande ögon; ögon, som stodo stilla och blickade stelt, ögon, som foro upp och ned — Herre Jesus, fräls mig! O, hvilken lindring när det sista ropet dog. bort i natten, och det blef alldeles mörkt och alldeles stilla och tyst! Hon vågade krypa fram, hon kastade sig i sängen och gömde hufvudet i kuddarne; men hennes tankar ville ej vika, modren trädde fram i dem, med ett utseende så hotfullt och oerhördt, som här ovädersmoln samla sig öfver fjellen; ty hvad fick ej modren lida för hennes skuld! Det föll ingen blund på hennes ögon, ingen frid i hennes själ, och dagen kom och skred, men medförde ingen lindring. Hon gick fram och åter