Dagens Nyheter – 15 januari 1869, sida 1

naste vägen till tukthuset? I modren måst hon ega en medbrottsling, ty i dennas sjö manshus hade hon utan tvifvel lärt si blifva lättsinnig. Man ville nu ej längr bära det ok, som den hårdhändta Gunlau lagt öfver allt och alla, man ville icke e gång längre tåla dem ibland sig, hvarke modern eller dottern, — nej, man kom öfver ens om att de skulle fördrifvas från stader En afton samlades matroser, som vor skyldiga Gunlaug penningar, försupne arbets karlar, dem hon ej ville skaffa arbete, oc unga dagdrifvare, som ej kunde få någr varor af henne på kredit, uppe i backer och bättre karlar anförde dem, De bör jade föra oljud, en pep, andra hurrade några ropade på fiskarflickan, andra på Fi skar-Gunlaug, snart kastades en sten mo dörren, snart en annan genom fönstret i i vindsrummet. Man skiljdes åt först efte midnatt. Inne i huset var derunder: all mörkt och tyst. Den följande dagen ville ingen mennisk: komma med sin fot öfver Gunlaugs trö skel, inte en gång ett barn gick förbi backen, Men om qvällen började åter sam ma vilda uppträden, endast med den skill naden, att nu deltogo alla i dem. Ma stormade ned, man krossade alla fönster rutorna, man sönderbröt trädgårdsstaketel man ryckte upp unga fruktträd och kastad dem omkring och man sjöng: