Dagens Nyheter – 15 januari 1869, sida 1

Der var den igen! Samma hotfulla oljud, rop och stenkastningar, ehuru värre, långt värre än föregående aftonen! Hon kröp åter in i skrubben, knäppte samman sina händer och bad och bad. — Bara inte mor går ut till dem! Bara de inte bryta sig in! Då började de att sjunga, det var en smädevisa, och fastän hvarje ord skar henne som en knif i själen så måste hon dock höra och lyssna. Men då hon hörde, att modren äfven blifvit inblandad i hennes elände, att de hade gjort sig skyldiga till en så skamlig orättvisa, så reste hon sig upp, så störtade hon fram till fönstret, så ville hou tala ut till det fega packet eller kasta sig öfver dem; — men en sten och åter en sten och derpå en hel skur af stenar flög in genom fönstret, glasbitarne klingade, stenarne foro rundtomkring, och hon nödgades åter gömma sig. Hon svettades, som om hon stått i det hetaste solbadd, men hon grät ej mer och var ej heller längre rädd. : Omsider aftog larmet. Hon vågade sig åter fram, och, då ej något vidare afhördes, ville hon gå till fönstret för att speja, men hon trampade på glasbitarne och tog ett steg tillbaka, hon trampade på stenarne och stod stilla, ty nu var stunden inne att i tysthet smyga sig bort! Sedan hon väntat ytterligare en god halftimma, drog hon af