man ännu icke anträffat dylika hos detta mineral här på jorden. Äfven meteorjernets massa är väsendtligt olika det på jorden förekommande, gedigna eller ur malm med konst framställda jernetr, och detta dels genom dess beskaffenhet, dels genom de deri förekommande blandningarna. Redan i början af detta århundrade fann man att i meteorstenarne förekom nickel, en metall, som på jorden endast förefinnes i förening med andra ämnen. Sedrare fann man i meteorstenarne en hel följd af olika metaller t. ex. koksalt, koppar, tenn, mangan m. fi. Dertill sälla sig ännu andra ämnen, såsom svafvel, fosfor, silicium, hvilka äfven finnas i vårt med konst framställda jern. Meteorjern har man endast sällan sett falla. Första gången såg man år 1751 vid Agram en jernmassa nedfalla från rymden. Den vägde 75 skålp. Dessförutom har man iakttagit endast två fall: den 1 angusti 1835 i Tenessce ocn den 14 juli 1847 vid Braunau i Böhmen. Deremot har man på många ställen funnit jerumassor, hvilka sedermera genom sin kemiska sammansättning och sin fysiska beskaffenhet visat sig vara metcorjern, och alltså förr mäste hafva nedfallit. Bland de mest bekanta är det meteorjern, som 1749 upptäcktes i Siberien och af Pallas fördes till Petersburg. Massan hade ursprungligen en vigt af 1,600 ryska skålp. (1 ryskt pund — 96,, sv. ort), och en qvarlefva deraf, vägande 1,270 skålp. finns ännu qvar i samlingarno i Petersburg. r 1805 fann man vid Priser ett stycke meteorjern, som vägde 3,300 skålp., men som till större delen uppsmältes i en närbelägen hytta. Ännu större var den massa af meteorjern, som man 1784 upptäckte i Brasilien, och hvars vigt uppskattades till 173 centner. Meteorstenar och eldkulor hafva stundom förOrsakat ganska stora skador, och historien har bevarat flera berättelser om sådane. Så blef en italiensk munk på 1640-talet dödad af en aörolith, och en svensk sjökapten, avställd i holländsk-ostindiska kompaniets tjenst, fick två man af sin besättning dödade af en meteorsten. Flera eidsvådor hafva äfven blifvit förorsakade af glödande meteorstenar. Meteorstenarna innehålla hufvudsakligen följande mineralier: augit, anortliet, magnetkis, chromjern, olivin, quartz, fosfornickel-jern och några andra. Meteorstenarsa och meteorjernet äro genom öfvergångar förbundna med hvarandra, i det att meteorstenarne i sig innesluta gediget jern i större eller mindre mängd af samma beskaffenhet; man uppmärksammas härå genom talrika bruna rostfläckar, hvilka förefinnas på de pgråhvita stenarue. IEndast få meteorsterar innehålla alls icko gediget jern. Till dem höra de stenar, hvilka under ett ljudligt buller, liknande ett kanonskott, den 22 maj 1808 under åtta minuters tid nedföllo vid Stannern och der bildade ett formligt stenregn. Mer än hundra stenar af i medeltal 1 till 3 skålp:s vigt uppsamlades. Den kemiska undersökningen har ännu icke lyckats framställa något på jorden obekant element i meteorstenarne; dock äro mineralieraa af en hittills okänd sammansättning. Stort uppseende gjorde med rätta en undersökning af Wöhler, genom hvilken påvisades närvaron af en kolbaltig substans, som otvifvelaktigt är af organiskt ursprung, i meteorstenen från Kaba i Ungern, Ehuru de organiska substanserra fördelas genom högre temperatur och meteorstenen föll under utveckling af stark värre förstördes dock icke denna substans i dess inre, ty den tidrymd, under hvilken stenen var utsatt för en högre temperatur måste ba varit mycket kort. Värmen förmådde icke tränga till det inre, och endast den yttre papperstunna skorpan smältes. En liknande substans fann Wöhler äfven i en annan meteorsten, som hade nedfallit på Goda-hopps-udden. Andra kolhaltiga föreningar finnas i meteorstenarna från Alais och Orgueil. RPS RSRIKOENSEOOR SNES VORE NERE