Om meteorstenar. Det faktum att stenar allt emellanåt nedfalla från rymden är kändt redan gedan den grå forntiden. I den berättelse om inträffade under, med hvilken Livius börjar några kapitel af sin historia, omnämnas äfven flera gånger stenregn. De kunna endast förklaras såsom fall af meteorstenar. Plutarch berättar utförligt om en sådan händelse, som inträffat år 465 f. K., och äfven Plinius kände till flera dylika fall. Den berömda svarta stenen Kasaba vid Mekka, en af muhamedanernas största helgedomar, torde jemväl vara en meteorsten. Den saga, enligt hvilken erkeengeln Gabriel förde ned stenen från himmelen då Abraham uppbyggde Kaaba, låter äfven lätt förklara sig under detta antagande. Från medeltiden förskrifver sig den massa på 191 skålpund, som för närvarande finnes i Wiens samlipgar och som förr, jemte andra forominnen, förvarades i Prag och var allmänt känd under benämningen den förhexade borggrefven. Men först sedan 18:de århundradet öka sig fynden af meteorstenar, ty först då började man att skänka dem större uppmärksamhet. Det för närvarande, så godt som obestridda antagandet, att meteorstenarna icke leda sitt ursprung från jorden och sålunda gifva oss tillfälle att jemnoföra kroppar från den för oss otillgängliga fjerran verlåsrymden med vår jord, måste förvisso sporra till en noggrannare undersökning af desamma. Dylika undersökningar äro dock ganska svåra för de enskilda beståndsdelaraas ringa storleks skuld, och först i nyare tider har kunskapen om meteorstenarna utvecklat sig, grundad på de samlingar af dylika, hvilka fnonas hufvudsakligen i Tyskland och framför allt i Wien, men äfven i Berlin och Göttingen. Meteorstenarna äro af olika slag. Antingen bestå de af stenmassor, hvilka, liksom jordens sterar, äro sammansatte af ett antal olika mineralier, eller bestå de helt och hållet eller till större delen af gediget jern. Meteorjornet bildar en temligen ren jernmassa, till det yttre af skroflig och porös beskaffenhet, icke olik en mycket grof svamp. I de deremellan befintliga fördjupningarna föreKommer mest ett gulgrönt, gevomskinligt mineral, olivin, stundom i så sköna kristaller, att