Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 2

Modren satt länge försjunken i tanka innan hon svarade: Och mot mig har du ej felat? Hvar har jag då varit under hela denna tid, efter du ej sagt ett ord till mig? — 0, moder! Hjelp mig; var inte hård emot mig nu! Jag känner, att jag får plikta för det så länge jag lefver, men derför vill jag äfven bedja Gud, att jag snart måtte få dö! — Käre, käre Gud, började hon genast, under det hon uppsträckte sina knäppta händer, käre, käre Gud, hör mig, jag har redan förspillt lifvet, det eger ingenting mer för mig, jag är inte sådan att jag kan lefva, jag förstår inte lifvet, käre Gud, låt mig då få dö! Gunlaug, som redan hade hårda ord på tungan, sväljde dem och lade sin hand öfver dotterns arm för att böja ned den från denna bön: -— Styr ditt sinne, barn, och fresta inte Gud. Vi måste nog lefva, äfven om det svider! Hon drog sjelf några tunga suckar och reste sig, hon hade ej ett enda tröstens ord att erbjuda sitt barn. Dottern hade visserligen nu gifvit henne sitt förtroende, men först sedan det var för sent: från denna stund satte hon aldrig sin fot inom vindsrummets tröskel. Ödegård hade emellertid fallit i en sjukdom, som började att se mycket farlig ut. Af denna orsak flyttade hans gamle far upp till honom, inrättade sitt arbetsrum