Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 2

vid sidan af sjukrummet och sade till alla, som bådo honom spara sina krafter, att han ej kunde det: hans pligt bjöd honom att vaka öfver sonen hvarje gång denne förlorade någon af dem, som han älskade högre än sin far. På detta sätt hade allt gestaltat sig då Gunnar kom hem. Han hade så när skrämt lifvet ur sin mor genom att visa sig så långt före fartyget, som han for med; hon trodde att det var hans vålnad, och stort annat trodde ej heller hvar och en af hans bekanta i första ögonblicket. På alla nyfikna frågor kunde han ej heller ge annat än halfva och sväfvande svar. Man fick dock straxt ett mera klart och bestämdt; ty ännu samma dag, som Gunnar kom hem, blef han utkörd ur Gunlaugs hus, och det till på köpet af henne sjelf. På trappan skrek hon efter honom, så att det gaf ett doft återljud ned igenom hålvägen: Våga ej komma hit igen; vi ha nu tått nog af sådana påhelsningar! Han hade ej kommit långt, förr än en tjensteflicka hann upp honom och lemnade ett paket; hon hade ett paket till och gaf nu orätt, så att Gunnar fann i sitt en stor, tung kedja af guld. Han stod och vägde den i handen och såg på den; visst hade Gunlaugs raseri förefallit honom obegripligt, men ännu obegripligare var det lik