Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 2

Skilnaden mellan dessa båda fenomener är endast den, att novembersvärmen går på omkrig 2—10, stundom äfven på 20 mils afstånd från jordytan och derför icke åstadkommer nägot förnimbart buller, då deremot aörolitherna komma så nära att ljudet framtränger fill jorden. Den ringa hastighet, med hvilken aörolitherna komma till jorden, är äfven ganska anmärkningsvärd och bevisar det betydliga motstånd som luften åstadkommer. Man har observerat det eldkulor passerat genom Juften med en hastighet af 3 och ännu flera mil i sekunden och att förhållandet skall vara detsamma när en aörolith drages ned till jorden är tydligt, eftersom det egentligen endast är samma fenomen. Luften sammanpackar sig framför meteorstenar högst betydligt, ofta till den grad, att vattenångorna i luften kondenseras och bilda ett moln rundt om den nedkommande stenen; detta fenomen har flera gånger vid klar och ljus himmel blifvit observeradt. I följd af det stora motstånd som sålunda uppkommer förändras aörolithernas riktning och förminskas deras hastighet särdeles mycket. Orsaken till det ljns-fenomen som åtiöljer aörolither, eldkulor och stjernfall har man antagit bero derpå att meteoren genom gridning mot luften blir upphettad ända till bhvitglödning åtminstone på ytan. Denna värmemörgd räcker mer än väl till att göra stenen hvitglödavde och skulle tillockmed försätta den i gasform, om icke .uften bortröfvade så stor mängd värme från densamma. Att detta oaktadt stenarne likväl kunna vara kalla när de komma till marken beror, dels på den ringa hastigheten under sista delon af deras lopp genom luften, dels derpå att ej det inre, i följd af dess beståndsdelars ringa värmeledningsförmåga, hunnit blifva varmt under färden genom luften utan sedan bidrager att afkyla ytan. Man har bevis på detta uti en sten som föll ned i Indien, och som i fallet gick i två delar, hvilka i brottytan voro så kalla, att vatten, som man slog derpå, ögonblickligen frös, Professor Edlund framstiallde vidare en förklatring öfver orsaken, att stjernfallen vanligen inträffa omkring kl. 6 på morgonen. Slutligen omnämndes baron Wrede, att ett meteorfall med nära nog full vishet inträffade 1829 helt nära Upsala. En sten, som då nedföll, förvarades sedan i en privat samling i Upsala och torde ännu finnes der någonstädes, Såsom tillägg till ofvanståerde referat, meddela vi följande notis ur N. Dagligt Allehzoda för gårdagen: Ett oss meddeladt enskildt bref från fullt trovärdigt håll omtalar, att en person, som nyårsdagen kl. omkring half 1 var på väg hem ifrån Wagohbärads kyrka, hvilken är belägen 7 mil söder från Stockholm i närheten af Stora Åby gästgifvaregård, observerade en meteor, som, med ganska starkt blek-blått sken, bågformigt gick från söder till norr. Dess fart, yttrar brefskrifvaren, gjorde, att enljusstrimma åtföljde densamma, men dess hastighet tycktes dock icke på långt när kunna liknas vid ett så kalladt stjernfall. Upgefär 5 minuter derefter nörde flera personer en kuvall i nordlig riktning, hvarvid äfven ena jorddallring kändes. Då fenomeret omtalades på aftonen, sade flera personer sig bafva hört knallen och någonting liknande en jordstöt. Detta hade äfven iakttagits af en person, som var sysselsatt med jagt å Tullgarns skog, belägen 3, mil fågelvägen österut från Stora Åby. Å annat ställe i dagens tidnicg meddela vi en redogörelse i mera allmänna drag för den egendomliga naturföreteelse, som benämnes meteorer.