Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 2

fram; derpå föll han åter ned på stolen och satt stilla, — Och jag, som ej fått förmåga att hjelpa min gamla far, sade han för sig sjelf, jag kan inte, jag har ingen kallelse till prestembetet. Derför skall icke heller någon bjelpa mig; allt och alla öfvergifva mig! Han förmådde ej säga mer. Hans hufvud hvilade i hans högra hand. under det den venstra slappt hängde ned; han såg ut, som han hade förlorat förmågan att röra sig — och på detta sätt blef han sittande, och han sade ej ett ord. Då kände han något varmt på sin nedhängande hand och for upp förskrämd: det var Petras andedrägt. Hon låg med nedböjdt hufvud på knä vid sidan af hans stol, nu kväppte hon ihop sina händer och såg med en outsäglig bön om barmhertighet upp till honom. Han såg ned på henne igen, och ingenderas blick vek tillbaka. Då lyftade han plötsligt handen och gjorde en afvärjande rörelse mot henne, som hörde han vid denna blick en öfvertalande stämma i sitt inre, den han ej ville lyssna till, och hastigt böjde han sig efter sin hatt, som fallit ned, och ilade mot dörren. Men ännu hastigare hade Petra kommit upp och ställt sig i vägen för honom; hon kastade sig ned på golfvet, omfattade hans knän och fäste sina ångestfulla blickar på hans, allt utan att säga ett enda ord; men han både