Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 1

såg och kände att hon kämpade för lifvet. Då blef hans gamla kärlek honom öfvermäktig, han böjde sig ännu en gång öfver henne med en full, men smärtsam blick, han knäppte sina beg gge händer omkring hennes hufvud och drog henne upp till sig. Hon låg ännu en gång vid hans bröst, men det grät och sjöng derinne likasom i orgeln efter det utspelta sista accordet, då den väl har väder qvar, men inga toner. Han tryckte henne åter och åter länge intill sig: ty det var för sista gången! Han släppte henne derefter med ett häftigt: nej, nej! Du kan visa hängifvenhet, men icke kärlek! Han öfverväldigades ånyo: Olyckliga barn, din framtid kan jag icke skapa; Gud förlåte dig, att du har ödelagt min! — Han gick förbi henne, utan att hon rörde sig; han låste upp dörren och låste henneigen, utan att Petra kunde yttra ett ord; hon hörde honom i trappan, hon hörde hans sista steg på stenhällen och nedanför på vägen — då kom hon åter till fullt medvetande af sin olycka, hon bröt ut i ett skrik, ett enda blott, men det uppkallade modren. Då Petra sedan blef mäktig sig sjelf, fann hon sig ligga afklädd i sin säng och väl omhöljd; men framför henne satt modren med armbågarne på knäna, hufvudet i begge händerna och sina eldögon fästade på dottern,