Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 1

s. Har du nu läst tillräckligt för honom? frågade hon. Har du lärt någonting? Hvad är det, som du nu skall bli? Petra svarade med att brista i gråt. Länge, mycket länge satt modren och hörde och såg derpå, slutligen yttrade hon med en egendomligt högtidlig stämma: Gud innerligen fördöme honom! Petra reste sig häftigt: Mor, mor, inte honom, inte honom, utan mig, mig — inte honom! — Åh, jag känner packet; jag vet också hvem som skall ha det! — Nej, mor, han är bedragen, förfärligt bedragen — och det af mig, mig — det är jag, som bedragit honom! — Hon omtalade nu skyndsamt och snyftande alltsammans. Han fick ej vara misstänkt ett enda ögonblick! fon berättade först om Gunnar och hvad hon hade bedt honom om, utan att riktigt förstå det, dernäst om Yngve Bolds olycksaliga guldkedja, genom hvilken hon lärt så mycket och blifvit så förskräckligt invecklad i svårigheter, och slutligen om Ödegård, och att hon glömt bort hela verlden, när hon mött honom. Hon förstod ej huru allt gått till; men att det var ett oerhördt brott emot dem alla och isynnerhet mot Ödegård, som hade tagit upp henne och gifvit henne allt, hvad en menniskv kan gifva en annan, det förstod hon nu!