Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 2

Längrö kom han ej; han hade, under det han talade, alldeles förgätit att se på Odegård, hvilken rest sig, blek som ett lik, och nu öfverföll honom med ett fint spanskt rör i högsta hugg. Bolds förvåning öfvergick all beskrifning; han afvärjde lyckligt det första slaget: Akta er, ni kan träffa mig! — skrek han. — Ja, jag kan träffa er! Ser ni: spanskt och spanskt rör, det passar äfven bral — Och slagen haglade öfver skuldror, armar, händer, ansigte, hvarhelst de bäst träffade. Den andre flög omkring rummet: är ni galen! Har ni förlorat förståndet? Jag vill . ju gifta mig med henne, hör ni, gifta mig! — Ut! skrek Ödegård, likasom hade han ej några krafter öfriga, och den ljushårige ut genom dörren, ned för trapporna, bort från denne vanvetting och -stod snart på gatan och skrek upp efter sin ljusa hatt. Han fick den utkastad genom fönstret, derefter hördes någonting falla tungt, och då folk kom upp låg Ödegård sanslös utsträckt på golfvet. Vid samma tid satt Petra till hälften klädd på :sitt rum och kunde under hela dagen ej komma längre. För hvar gång hon försökte göra något, sjönko hennes händer maktlösa ned. Som fullmogna ax, som utslagna blåklockor på marken böjde sig hennes tankar. Stilla frid, trygghet, och