Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 2

vexlande glada syner angåfvo det ljuså slott, hvari hon bodde. TI sina tankar upplefde hon på nytt gårdagens möte, hvarje ord, hvarje blick, hvarje kyss; hon ville, minut efter minut, ännu en gång njuta hela fröjden af den sista sammanvaron med Ödegård, från det de möttes till afskedet, men hon kom aldrig till slut; ty hvarje enskildt minne blånade bort som i en dröm och alla drömmar -kommo åter med glömska. Så ljuf glömskan än var, måste hon dock skjuta den bort ifrån sig, för att åter kunna minnas hvar hon stannade, men genast, som hon erinrade det, var hon åter försatti det öfvernaturliga. Då hon ej kom ned ifrån sitt rum. tänkte modren, att hon åter börjat med läsningen, sedan Ödegård nu kommit igen, och skickade upp mot till henne, att hon måtte få vara ostörd. Först framemot qvällen reste Petra sig för att göra sig i ordning; hon skulle gå att möta sin älskling... Hon klädde på sig det bästa hon hade, hela sin konfirmationsdrägt; den var ej synnerligt elegant, men hon insåg det nu för första gången. Hon hade förut ej haft något sinne för grannlåt, men det vaknade i dag: det ena plagget gjorde alltid det andra fult, och det dröjde länge innan hon fick sin drägt ordnad på bästa sätt, och då var alltsammans ändå fult! I dag hade hon velat gifva bra myc