Dagens Nyheter – 12 januari 1869, sida 3

Meddelanden från allmänheten. OM KUNGLIGA BIBLIOTELET. Det är bekant att vid kungl. biblioteket måste finnas att tillgå allt svenskt tryck till låns eller till läsning på stället, Äfven är man der skyldig att hålla till hands de utländska vetenskapliga arbeten, som finnas, och hvilka utgöra ett betydligt antal. I följd deraf har jag, som bor i Stockholm, fått uppdrag från en i aflägsen landsort boende vetenskapsman att under loppet af två år från biblioteket samla uppgifter, filen omöjligen kunna i landsorten erhållas. Jag fann bibliotekets för böckers begagnande och för tjenstemännens arbete afsedda lokal bestå blott af två kyffen och en tambur, hvilka om vintertiden eldades medelst en i förstugan stående kamin. I följd deraf osade det ofta så, att jag måste gå min väg med blott halfförrättadt ärende. Ofta har jag, synnerligast under förliden vinter, behöft böcker, hvilka ej funnos i tamburen eller i ofvannämnda kyffen. Dessa funnos i en annan våning, hvilken ej tycktes vara afsedd för allmänheten. Medveten om min konstitutionella rätt såsom medborgarei ett lagbundet, men fritt och vetenskapsälskande samhälle, yrkade jag en pång att få bese hvad jag trodde vara det egentliga biblioteket, föremålet för svenska folkets gtolthet och främlingars afund. Min anhållan beviljades så mycket hellre, som jag sjelf måste, bland en för mig okänd samling böcker, utse hvad jag trodde mig behöfva. Redan itrappan möttes jag af unken källarluft, och kölden tvang mig att vända om på halfva vägen för attpåtaga galoscher, hatt och ytterrock. I en mystisk halfskymning kunde jag ej utan största svårighet läsa böckernas titlar, och fukten i förening med kölden gjorde det nästan lifsfarligt att begagna de kalla böckerna, Skyndsamt grep jag hvad jag trodde vara det rätta och skyndade ned. Hela biblioteket är nemligen en källar-våning med höga tak och kan icke eldas. Ingen kan gå dit in utan att ovilkorligen vara tvungen, och hela dat vackra ändamålet med den ofantligt dyra och onekligen väl och fullständigt ordnade samlingen är nästan alldeles förf.ladt. Att under vår, höst och vinter sjelf bese det, för att kunna utvälja hvad man beböfver, är i det närmaste omöjligt. Mera sällan känner man förut hvad man behöfver, och då gränsar det nästan till ohöflighet att begagna det, med mindre