Dagens Nyheter – 12 januari 1869, sida 2

och snyftade, han hörde hennes tunga andedrag, och samma makt, som hon förra gången genom sin hurtighet hade haft öfver honom, utöfvade hon äfven nu, sammansjunken af rädsla. Han böjde sig öfver henne och hviskade: var inte rädd! Men hon skälfde dervid ännu mer. Då föll han på knä och tog efter hennes hand, men tafatt, som han sjelf hade blifvit, tog han långsamt. Hon hade emellertid knapt känt beröringen af hans hand, förr än hon sprang upp, såsom bränd af eld, och bort på nytt, under det han förundrad stod qvar. Hon hade ej hunnit långt, förr än hon åter måste stanna; hon kunde ej andas, tankarna snurrade omkring ihennes hjerna, det brände i tinningarne, hon tryckte händerna emot sitt bröst och lyssnade. Hon hörde steg på gräset, prassel i löfvet, han kom, och rakt emot henne; -— han såg henne? — nej, han såg henne inte, — jo, Gud i himmelen, han såg... Nej, han gick förbi! — Hon dignade ned utmattad. En lång stund skred om innan hon reste sig och långsamt gick nedåt, gick och stannade, likeom hade hon intet mål för sin vandring. Då hon uppnådde vägen satt han der och väntade; han reste sig då hon kom. Hon hade ej sett honom, hon vandrade som i ett töcken, nu undföll henne ett lätt rop, men hon rörde sig ej ur