Dagens Nyheter – 12 januari 1869, sida 1

VA DU stället, utan lade sina händer för ögonen och grät. Då närmade han sig åter, hviskande: jag ser, att du älskar mig! — Jag älskar dig! O, du skall bli min! —Du svarar ingenting? Du kan ej! Godt! — Lita på mig, ty från denna stund är du min! — Godnatt! — och sakta rörde hans hand vid hennes skuldra. Hon stod qvar liksom i en ljusning, en lätt ångest blandade sig deri, men det blef åter ljust; ty detta var dock ett under! Så helt och hållet, som Yngve Bold hade uppfyllt hennes tankar under dessa tre veckor, var hon beredd på hvarje förändring. Nu ville han, stadens rikaste man och af dess äldsta familj, lyfta henne upp till sig utan afseende på alla fördomar! Detta var något så oväntadt och så heit annorlunda än det, som hon under en lång tids harm och lidande tänkt sig, att blotta denna förändring gjorde henne lycklig. Men hon blef det mer och mer, allt efter som hennes tankar hunno tränga in i de nya förhållandena och uppfatta dem. Hon såg siglika god som någon annan och nära målet för all sin längtan. Hon såg Yngve Bolds största skepp ligga i hamnen som flaggskepp på hennes bröllopsdag, hon såg detsamma taga dem ombord, sedan salutskotten och fyrverkeriet förkunnat hennes lycka, och bära dem till Spanien med dess glödande sol.