Dagens Nyheter – 12 januari 1869, sida 1

nom att ge henne en present, som blott påminde henne om hennes ringhet! Historien om den skönaste var bestämdt cj annat än en dikt; ty om kedjan af denna orsak varit ämnad åt henne, hade den cj kommit så der i smyg sent en afton. Harm och skam gnagde sig så mycket djupare in i hennes sinne, som hon hade fått den vanan att ej förtro sig till någon. Ej underligt derför att hon, första gången hon åter mötte Bold — han, omkring hvilken alla dessa tankar af harm och skam vände sig — rodnade så starkt, att han måste missförstå det, och då hon insåg detta, rodnade hon ännu mer. Hastigt vände hon om hem igen, tog fram kedjan och, fastän det ännu var dager, satte sig ofvanför staden för att invänta honom: nu skulle han bestämdt få kedjan tillbaka! Hon var förvissad om, att han skulle komma, ty äfven han hade rodnat och blifvit förlägen då de möttes — och han hade ju dessutom varit så länge borta! Men snart började dessa samma tankar att tala till hans fördel. Han skulle ej ha rodnat, om hon varit honom likgiltig... han hade kommit förr, om han ej varit bortrest. Det började att skymma; under dessa tre veckor hade dagarna aftagit betydligt. Men med skymningen vexla ofta våra tankar! Hon satt straxt ofvanför vägen under träden, hon kunde se emellan dem FISKARPIIOKAN. 8