Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 3

HQU 1 BIAIvVvB JU ALL IJalGBR Lill DOLUDUKUND UCH säga: jag ber tusen gånger om förlåtelse!, befaller den kloka gubben med sina råd att draga ända in — 4 Helsinglud. . Ni kan således, mitt herrzkap, tänka er Herr Stockholm nattetid! Han kuskar från det ena utvärdshuset till det andra. Han känner hvarenda uppasserska och bar särskilda binamn på dem alla. En kallar han för rosen i SaintFlour och en annan: min ros t skogen. En. tredje heter Afrikanskan, för sin mörka hy. (Man påstår dock, att hon är från Grenna). Ena fjerde benämner han för Elfjungfrun, emedan hon alltid kör ut honom på slaget elfva. Hon hör till undantagen och är icke det minsta lätt på fotens. Tvärtom: ifall någon är för mycket närgången, lär hon ge rof på att hon är så lätthändt som helst. in femte, som eljest heter Marinette, har ban döpt till Capriciosa, derföre att hon är temligen nyckfull, och det är minsann mera än en gång, han varit utsatt för Marinettes små skälmstycken. Slutligen titulerar han en sjette för den sköna Galathea, för det att hennes far är vid lifgardet till häst och följaktligon en så kallad Bildthuggare. Det är dock icke endast för källarsalens nymfer, som Herr Stockholm uppoffrar sitt guld och sin hel:a, och det fastän han äfven af läkaren blifvit förbjuden att vara mycket ute på vift. Herr Stockholm umgås med både stadsbor och landtfolk. Bland de förra känner han en viss Herr Engelbrekt Pettersson, skräddare till yrket, och som har en skylt, hvarpå det står att läsa med stora bokstäfver: Lefve konkurrensen! Herr Pettersson har gift sig för tredje gången och det på sjelfva fettisdagen. Hans tredje Tvustru är en vacker qvinna, och de lefva som Romeo och Julia från morgon till qväll. Hennes namn är Susanna och gubbarne såväl som ynglingarne der i trakten se med en viss afundsjuka på de nygifta. För Petterssons skull låtsar hon dock till en början icke märka ögonkasten, och af latter lycksalighet blir skräddaren naturpoet, samt qväder visor, lik en annan Gringoire, till skönhetens lof, föga anande stt bans gumma, den rara fettisdagsvruden, är på väg att blifva romanhjeltinnan uti ett större opus, som skulle kunna benämnas: Skolkamraterna, eller En ryslig händelse. Under förevändning att vara en gammal skolkamrat till den lilla sångfogeln i skräddaremästarenå tretliga hem, innästlade sig Herr Stockholm uti familjen. Han drager fram den der märkvärdiga trollflöjten, som alltid ljuder från kurtisörens läppar och heter smicker, och för hvars falska toner så mången qvinna förnt fahit offer — och inom kort kan Susanna med skäl kalla3: den vilseförda. Väl hör Hr Pettersson folket prata åtskilligt och kasta fram vissa pikar såsom: hvem står under toffeln?, med mera sådant; men han är inte svartsjuk. Han sätter sig öfver folkets dom och låter de begge ungdomarne vara i fred, tänkande för sig sjelf: min hustru vill ha roligt, och ingenting ondt i det! — Slutligen bli dock hviskningarne alltmera högJjudda, och Hr Pettersson finner sig föranlåten att tala med sin gumma om saken. Till sin fasa upptäcker han då, att det beställsamma ryktet narras inte. Han rasar naturligtvis; men — lika mot lika! tänker hans gumma, och gör på samma sätt. Ilon påstår belt enkelt, att hon inte behöfver vara någon slafvinna och trampas under fötterna liksom balskorna på en bal, om kronan än blifvit satt på hennes bufvud såsom brud, och fastän hon låtit bjuda upp sig till en vals genom lifvet af en odäga till man. Förkressad och med en börda i hjertat, tyngre än den sjelfva jernbäraren i vågen har att kånka på axlarne, stänger Hr Pettersson in sig på sitt rum och skrifver ett bref till en af sina slägtingar, en landtbrukare vid namn Larsson, som, efter många misslyckade försök, ändtligen fått sig en hustru på ett brötlop i Wingåker. Af denna hedersvän begär Hr P. råd, huru han måade bete sig, och svaret uteblir icke. Jag för min del brukar taga Aurores träåskor — min hustru heter Aurore — och dunka på henne med, när hon gör något snedsprång, eller sätter. sig på tvären och vill spela en ung förmyndarinna, ty stryk är helsosamt och så tuktas en argbigga! skrifver den deltagande landtbrukaren. Hr P. tror sig dock af flera skäl icke kunna antaga rådet, utan beslutar invänta Herr Larssons resa till landtbruksmötet, för att personligen få samspråka med sin vän. Hr Larsson infinner sig i hufvudstaden, och sedan Hr P. skaffat honom ett rum att hyra, komma de tillsammans. Hr Larsson, som varit i Paris, får slutligen den idp, under det han röker en cigarr, att Pettersson bör mana ut sin rival. Under Herr Larssons Pariserfärd hade det händt, att Hr IL. sjelf, tillika med en prest, kyrkoherden t Pomponne, tvingats att uppträda som sekundant vid en duell, der trätofröet varit en Fru Patapon. Vapen anskaffas nu, och på sjelfva nyårsnatten utmanar Hr Pettersson Hr Stockholm på pistoler, och mötet utsättes till ett par dagar senare på Ladugårdsgärdet. Herr Stockholm sigtar; men just som han skall trycka af, smäller ett skott från en kanon, som långt i fjerran håller på att profskjutas af några artillerister, och at blott skrämsel faller Hr Petterason till markev och — dör. Emellertid står Herr Stockholm nu anklagad för domstol, men ännu har ingen kunnat ge svar på frågan: Ivem sköt skräddarn ?4 — och man väntar med spänning Kungens dom i målet.