Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 2

ha de båda motståndarne hållit sig fullkomligt ! orörliga, följande hvarandra med misstänksamma ; blickar och på samma gårg synbarligen sträfvande att bereda sig på en afgörande strid. Det är sannt att grefve Bismarck nyligen förklarat att freden under sistlidne sommar endast genom ett underverk blef uppehållen; men han har icko omtalat, hvilken ovärtad händelse Europa härför har att tacka. Man kan svårligen tro att han syftat på den spanska revolntionen. Ingen har på fuflt allvar kunrat förmoda, att Spanien skulle taga cen verksam del i ett krig mellan Preussen och Frankrike eller understödja rågondera af parterna. Måhända bristande beslutsamhet kan anses för den rätta orsaken till att intet fredsbrott bifvit utaf. Härmed vilja vi emellertid visst icke ha sagt att ej kejsar Napoleon är fast besluten, att förr eller sedrare hämnas de förluster han genom en felaktig politik ådragit sitt land. Det ärför honom af aldra största vigt att genom ettlyckligt krig återförvärfva åt Frankrike detta obestridda anseende af att vara dena förnämsta stormekten, hvilket är nödvändigt för betryggandet af hans dynasti. Som bekant, har kejsar Napoleon en utomordentligt vidsträckt exekutiv makt och behöfver ecdast meddela sia lagstiftande församling hvad han låtit sätta i verket; af sina ministrar är han alldeles obersende, när det gäller att utföra något som han sjelf bestämdt vi!l. Ofta ha vi hört personer undra, hvad franska natiocen egentligen tänker om den stora frågan — krig eller frid? — som nu i ett helt år sysselsatt dess regering. Vi besvara detta spö-js:mål ungefär så här: Man får lof att skilja mellan natiosens olika samhällsklasser, hvilka utan tvifvel skola blifva eriga, när kriget på alivar hotar, men som för närvarande se den vigtiga saken från mycket olika synpunkter. Köpmän och kapitalister äro icke allenast oböjda för krig, de söka till och med att tillsluta ögonen, för att icke se de verkligen förhandervarande omständigheter, som kunna leda till krig. Derför är det argument, som Times så ofta brukar anföra, att Preussen aldrig af egen drift skall argripa Frankrike för denna klass af bourgeoisien till follo bevisande. Icke desto mindre lida de betydligt till följd af den allmänt rådande fruktan för krig och ön-: ska af allt hjerta att kejsaren, i likhet med konstitutionella monarker, måtte blifva förhindrad att föra krig utan nationens samtycke. Det är denna rädsla för fredsbrott, som förmår dem att öfvergå till det liberala lägret och gör dem till kejsarens motståndare. Men både öfver och under denna samhällsklass råda menihgar och känslor af helt annan art. Bildade och intelligenta fransmän, som äro vana attreflektera öfver de politiska förhållandena, anse en afgörande strid mellan Preussen och Frankrike så oundgänglig och motse densamma med lugn såsom en af dessa pröfningar, hvilka alla stora nationer tid efter annan nödvändigt måste genomgå under sin historiska utveckling. De märka väl att en kamp förestår mellan det efter nya eröfringar traktande Preussen och det häröfver oroliga Frankrike. När denna stora kris inträffar, är det säkert, att de skola för tillfället glömma sin missbelåtenhet med den nuvarande regeringsformen i betraktande af fosterlandets fara. Hvad den arbetande klassen och befolkningen på landsbygden angår, så äro de inga vänner af krig, i synnerhet som de icke ha någon närmare kännedom om Preussens för storingsplaner; och regeringen har sjelf bidragit till att insöfva dem i denna säkerhetssömn. Men ingenting skulle vara lättare än att väcka en alldeles motsatt känsla hos dem; och när en gång det stora förråd af hat mot Preussen, som efter hand samlats bland folket, antändes, skall verlden förvånas öfver den våldsamhet och hastighet, hvarmed lågorna skola sprida sig. Ty i franska nationens bjerta bor en besynnerlig blandning af förakt och hat mot Preussen: förakt med anledning af Preussens försök att qvälfva franska revolutionen år 1792; och hat till följd af dess med framgång krönta infall år 1814. I denna nationella instinkt ligger en stor makt, som kejsar Napoleon väl vet står till hans förfogarde, ehuru han dröjer med att begagna sig deraf. Emellertid förlänges den allmänna ovissheten; och det nya året börjar såsom det gamla slutade midt under ett mycket osäkert fredstillstånd. eemmemmmmm—————X—X—X—X—XEXE—E—EX—EX—XEXXXXEXEXX—EXX-R—EX—XX—XTRXX——X—X—ÅO—————————X—————d