Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 1

kan jag se — jag måste tala med er, jag går här på åttonde qvällen och väntar. — På åttonde qvällen?! — Ja, på åttonde qvällen — ha, ha, ha, ha! Jag skulle gerna gå här åtta qvällar till, ty vi två passa för hvarandra, inte sannt? Det hjelper inte, jag släpper er inte, ty nu är ni trött, kan jag se. — Nej, det är jag inte! — Jo, är ni så! — Nej, jag är inte trött! — Jo, det är ni. Tala då, om ni kan! — Ha, ha, hal — Ha, ha, ha, ha! Ja, det är inte att tala — och så stannade båda. De vexlade hastigt några ord, hälften på skämt och hälften på allvar, derpå började han att prisa Spanien, den ena bilden aflöste den andra, slutligen gycklade han öfver småstaden under deras fötter. Det första följde Petra med lysande ögon, det andra susade i hennes öron, under det hennes blickar gledo upp och ned utefter en guldkedja, som han hade i två hvarf omkring halsen. — Ja, den här, sade han hastigt och drog fram ett guldkors, hvarvid kedjan var hopfästad, den här tog jag med i qväll för att visa i sångföreningen, hon är från Spanien. Ni skall få höra kedjans historia. Och nu berättade han: Då jag var i södra Spanien, deltog jag i en skjutfest och vann denna som pris. Hon öfverräcktes till mig med följande ord: tag den med till Norge och skänk den åt den skönaste qvinna