Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 1

för resten sannt! svarade hon, log och stannade. — Men hör nu, Gnnnar! Medan vi stå här och pusta — puh! — vill jag säga dig, hur älskande bära sig åt. Så länge du är qvar i staden, skall du hvarenda afton vänta utanför syskolan och följa mig hem till porten, och är jag borta på något annat ställe, skall du vänta på gatan, till dess jag kommer. Och när du har rest, skall du skrifva till mig och köpa saker och skicka hem... Men det var sannt: ett par ringar, med ditt namn i den ena och mitt i den andra jemte årtal och dato, ska vi ge hvarandra; men jag har inga pengar, så du måste köpa begge två... — Stopp, det blir min sak; men... — Hvad är det nu för men igen? — Herre Gud, jag menade bara, att jag väl måtte få mått på ditt finger! — Ja, det skall du få med detsamma. Hon tog upp ett grässtrå, mätte och bet af: Slarfva nu inte bort måttet! — Han lade in grässtrået i ett papper och papperet i sin anteckningsbok; hon såg efter, att boken blef riktigt nedstoppad i fickan. — Låt oss nu gå, jag orkar ej stå här längre, sade hon och vände mot staden. — Men jag tycker ändå, att den här förlofningen är lite underlig, Petra! — Ja, vill du inte, min gosse, så kan det ackurat vara detsamma! -Jo, visst vill jag! Det är inte det; men skall jag då inte en gång få ta dig i hand? — FISKARFLICKAN, s