OOOV a der julferierna och förlofvat sig med henne på isen, medan hon ännu var en pensionsflicka. Lisa ville gå i döden på, att hela historien var osann, och grät vid blotta antydningen härpå; emellertid fick hon sedan heta Lisa Let. Den lilla, yra Lisa Let grät ofta och skrattade ofta, men antingen hon grät eller skrattade, så tänkte hon på kärlek. En bisvärm af nya, underliga tankar fyllde snart syskolan: sträcktes handen ut efter någonting, så kallades detta att fria, och föremålet svarade då antingen ja eller ng; nålen blef förlofvad med tråden, som offrade sig, stygn efter stygn, för den grymme; den, som stack sig, utgjöt sitt hjerteblod, den, som bytte om nål, hade ett ostadigt sinn. Hviskade två af flickorna med hvarandra, så var det om någonting märkligt, som hade händt dem; snart hviskade två andra, så åter två; hvar och en hade sin förtrogna och der funnos hemligheter i tusental: nej, det kunde då ingen hålla ut med i längden! En afton i skymningen, under ett sådant der fint regn, som man kallar dusk, stod Petra med en schal kastad öfver hufvudet utanför modrens hus och såg in i förstugan, der en ung sjöman stod och hvisslade på en valsmelodi. Hon höll schalen tillsamman med begge händerna tätt under hakan, så att endast ögonen och näsan syntes, men sjömannen märkte likväl att Nn Re Tf