Article Image
hon blinkade åt honom, och han hoppade genast ned till henne. — Hör, Gunnar, vill du gå med ut en stund? — Men det regnar ju! — Pytt, är det något att tala om för en karl! — Och så gingo de till ett hus litet längre upp i backen. — Köp ett par bakelser och tag med åt mig, de med gräddvisp på! — Alltid vill du också ha bakelser. — Ja, sådana med gräddvisp. — Han kom ut med sockerbröden, hon räckte fram sin ena hand under schalen, tog dem och fortsatte vandringen under det hon åt. Då de kommit ofvanom staden, sade hon, i det hon gaf honom en liten bit bakelse: Hör, Gunnar, vi ha nu hållit af hvarandra så mycket, vi två; jag har alltid hållit mest af dig bland alla g0Sgar! Du tror det inte? Men jag försäkrar, Gunnar! Och nu är du andre styrman och kan snart föra ett eget skepp. Nu tycker jag, att du skulle förlofva dig, Gunnar! Käre, äter du inte upp bakelsen? — Nej, jag har börjat att tugga tobak. — Nå, hvad svarar du då? — Åh, det är väl ingen brådska? — Ingen brådska? Du skall ju resa i öfvermorgon? — Ja, men jag kommer väl igen! — Men det kan vara mycket ovisst, om jag då har tillfälle, och du vet inte hvar jag kan vara då, du! — Det skulle således vara med dig? — Ja, Gunnar, det måtte du väl kunna begripa, men du har alltid varit så dum, derför blef

9 januari 1869, sida 2

Thumbnail