sina armar, det enda kapital han eger, men arbete finnes icke längre — hvarmed då mätta bustra och bara? Han går till skogen, skalar bark af träden, plockar knopp af ljungen, men i hemmet finnes icke ens så mycket mjöl att det räcker att sammanknåda den odugliga näringsämnena med. Hustra och barn tvisa bort dag för dag af nöd och umbärande, modet och krafterna aftega, sjelf har han knappast förmåga att imsamla mer af dessa ämnen, som blott fylla den tomma magen, men gilva rästan ingen näring, eller alt hersläpa nåsra vedpiunar eller ritqvistar för att åtminstone afbålla kölden. Det blir natt efter en qvalfull dag, men förtvidan, kölden och bungern skävka icks sömnens ro. . Vi gå fram till en bondzård — der se vi den ena utmärglade gestalten efter den andra komma för att bönfalla om en liten bit bröd, eller en nypa mjöl, men borden har sjelf iogenting att gilva. Hans tegar gålfvo ingen skörd. Den väntade lönen för det trägta årsarbetet, åkrens gröda, törbrändes af solen. Och om något ficks, är det redan aftröskadt och uppätet; potaterna lemnade ej ntsädet åter, höledorna stå nästan tomma; kreaturen bafva till större delen redan måst nedslagtas, mjölktillgången ör västan utsinad; inga penningar finnas att köpa för och ingen kredit. Och hvilken back skulle vällåna åt den stackars okände åttiogseller sextondelsbonden, hvars magra jordlappar lemna så ringa säkerhet, och som kanske redan äro intecknade, eller på hans ärliga löfte att betala åter, om han får lefva och får god årsväxt i framtiden? Det vore hvarken barkeller affärsmessigt. Hvilka utsigter för en lång vinter, med dergå följande vår och sommar, tills en ny skörd kommer, om man cas då har något att skörda! Taflan är mörk, men ingalunda mörkare än verkligbeten. Vi hafva snararo icke tecknat alla skaggorna deri. Vi sku!le kunnat tala om nödens följeslagare — brott, sängelse, vanära, timligt och evigt förderf, som mången skall välja framför att hungra ibjel. De offentliggjorda berättelserna från flera trakter af Småland ianebära ioga öfverdrifter. Tvärtom är förhållandet likartadt på ej obetydliga sträckor af provinsen med i de försaxlngar, från hvilka nämnda berättelser lemnat:. Redaa hafva offer fallit för hungersdödenr, och enskilda uppgifter förvissa oss om att en särdeles mörk tid mångeastädes förestår, om hjelp ej snart kommer. Vi bafva förut vädjat till de lyckligare lottado inom fäderneslandet, att bispringa de nödställde, men hittills hafva bidragen blott gan:ka sparsamt influtit. Vi våga försya denna vädjan ännu en gång. Väl veta vi att de flesta som vilja och kuona något gitva, äro hårdt aclitade af de behöfvande, som finnas öfverallt. Men ingenstädes synas förhållandena vara så bekymmersamma som i Småland. Der hjertan finnas, som ömma för sina likar, tordo rog utfnnas någon utväg för tillgångar, anvat än afrikedomens öfverflöd, hvilket blir mer Och mer sällsynt. T. ex. en liten försakelse af någon önskan, någon liten njutning, 1ågot nöje, ett smycke eller en mode-sak mindre, en indragen nyårsbjudniog, några cigarrer, några koppar kaffe eller andra öfverflödsart klar försakade. Och så — en välsignelse med gåfrvan, och den skall, såsom ett kärlekens och försakelsens offer, bringa välsignelse dit den kommer! Någon torde kanske invända: Men om det står så illa till i Smålavd, hvarför har man icke hört detta förr, än då nöden hunnit en sådan höjd? Dertill kunna vi svara: Smålänningen är känd för att kunna draga sig fram med ganska litet. Han är i allmänbet ej van vid annat än torftighet och försakel:e. Tungt arbete och mager kost köra till hans dagordviag. Han är ofia uppfödd vid potäter, kryddade med salt, och morot vatteuval Ing, samt litet sill till ombyte. Men har haa blott detta, hör man ingen klagan ifrån honom. Bröd ingår icke alltid i den fattige smålänske dagakarlens matsedel. Han jämrar sig icke så snart, utan lider och qvider vanligen länge i tysthet. Några församlagar lära hos regerivgen, likasom lardshöfdingeembetet åtminstone i ett län, begärt understöd af statsmedel, dels såsom Jån, dels utan betalniogsskyldighet, men fått afslag på grund af bristande tillgångar. Detta bar afskräckt andra från att göra samma försök. Men vid utomordentliga tillfällon måste utomordentliga åtgärder vidtagas, och nöden i Småland kräfjer, detta nu likaväl som i fjol pöden i Norrand. Välviliiga bidrag till de nödlidande i Småland kunna sändas antingen till Redaktionen af Väktaren eller till Redaktionen af Dagens Nyheter. De ingående medlen försändas af Väktarens Red. till kända personer, om hvilka den är förvissad, att de ej blott samvetsgrannt utan också väl använda desamma. Speciel redogörelse för använj dandet skall i sinom tid meddelas. Bidrag mottagas äfven på Dagens Nyheters annonskontor i Stockholm, Myntgatan 1A FHL följetomgens läsare. Börja alltid att lösa den spalt gom står längst till höger på tidmninrens första sida. Under den