leende åt hvar och en, — på gatan, öfverallt, ser man den ljusa hatten, det ljusa håret och hör man det glada skrattet. Då Petra och hennes mor kommo in på gatan, var han den förste de stötte på, och, likasom om de verkligen hade stött till honom, tog han några steg tillbaka för Petra, som han ej kände igen. Hon hade blifvit lång, väl icke som modren, men dock högre än de fleste, lätt, fin och hurtig — lik modren och dock olik henne i beständig vexling. Till och med den unge köpmannen, som vände om och följde efter dem, kunde ej längre draga stadsboarnes blickar till sig: de två, modren och dottern i sällskap, voro en ännu ovanligare uppenbarelse på gatan. De gingo fort, utan att hälsa, emedan de sällan hälsades af andra än sjömän, men de kommo ännu fortare tillbaka, ty de fingo höra, att Ödegård nyss gått hemifrån till ångfartyget, som straxt skulle lägga ut. Petra hade isynnerhet brådtom; hon måste, ja, hon måste få taga afsked af honom och tacka honom innan han reste; det var ju synd och skam af honom att på detta savi resa ifrån henne! Hon såg på ingen af dem, som sågo på henne, det var endest ångfartygsröken öfver hustaken som Aon såg och hon tyckte att den aflägsnade sig! När de kommo ne till bryggan, lade ångbåten i detsamrat ut, och med gråten FUNNEN