i halsen ilade Petra framåt allben, som sträckte sig utefter stranden, hon mera sprang än gick, och modren följde sakta efter. Då ångbåten hunnit vända i hamnen och stäfvade ut åt fjorden, sprang Petra ned till sjöstranden, klättrade upp på en hög sten och hviftade med sin näsduk. Modren stod qvar i allen och ville ej gå ned; ångbåten sköt förbi, Petra hviftade — högre och högre hviftade hon, men det var ingen som hviftade igen! Då förmådde hon ej längre återhålla sina känslors storm, och måste för gråts skull söka en omväg till hemmet. Modren följde henne, men sade ej ett ord. Det vindsrum, som Petra fått i dag af sin mor och der hon hade sofvit första gången i natt och på morgonen med så stor glädje klädt sig i sina nya kläder, mottog henne i qväll upplöst i gråt och utan att hon med en blick såg sig omkring. Hon ville ej gå ned, der sjömän och andra gäster hade samlat sig, hon afkläddde sig konfirmationsdrägten och satte sig på sängen till dess vatten var långt skriden — och att hafva blifvit lvuxen syntes henne vara det olyckligaste, Sem kunnat hända henne.