du öckså bara sjöman! — Åh, jag ångrar into det; det är ganska bra att vara sjöman. — Ja, din mor eger ju skepp. Men hvad säger du nu? Du är så långsam af dig! — Ja, hvad skall jag säga? — Hvad du skall säga? Ha, ha, ha! Kanske du inte vill ha mig! — Åh, Petra, det vet du nog att jag vill! Men jag tror inte att jag kan lita riktigt på dig.. — Jo, Gunnar, jag skall vara dig så trogen, så trogen! Han stod en stund i tankar: Får jag se ditt ansigte, Petra! — Hvarför det? — Jag vill se, om du menar hvad du säger. — Tror du att jag står och narras, Gunnar! Hon blef ond och vek undan schalen. — Ja, Petra, skall det vara riktigt, ordentligt allvar, så ge mig en kyss som säkerhet: ty det vet man då, hvad det är! — Är du tokig! Hon drog ögonblickligt ihop schalen igen och gick vidare. — Vänta, Petra, vänta! Du förstår inte det der. När vi äro förlofvade? — Åh, fy skäms! — Ja, men jag vet dock hur det brukas, menar jag, ty hvad det angår att ha verldserfarenhet, så är jag din öfverman många gånger! Tänk allt, hvad jag har sett! — Åh, du har sett som ett blindstyre, det har du, och pratar som du har sett! — Hvad menar du med att vara förlofvad, du då, Petra? Jag får väl lof att fråga om det. Att ränna så här kring alla marker är då inte ringaste reson il — Nej, det är då