Dagens Nyheter – 8 januari 1869, sida 3

torde dock vara fallet med åtskilliga af dem, i hv kas händer under instundande riksdag landtmätarnes öde skall läggas, men som litet eller intet studerat sig in i förhållandena. Derför torde det vara af nöden att upptaga stridshandsken äfven mot eder. Tack således, min unge vän, för ert gillande af kommitterades förslag om att landtmitare, liksom alla andra embetsmiin, böra tilldelas distrikter; det var mycket smickrande för herrar kommitterade, äfvensom för mig, som arbetat på den saken i 30 år, och mycket klokt var det att äfven bitriida den meningen att Halland skall indelas i högst 5 sådane, ehuru der torde finnas mer än dubbelt så många landtmätare; men om detta är grundadt lika mycket på rättvisa som nödvändighet, hvarför skall ni då ogilla detta förslag? Visst är det hårdt för en redan 26 år gammal man, som ni, att blifva degraderad till medbjelpare åt en äldre kamrat, och komma under hans husbondeskap, i synnerhet som den öfverdrifna respekten för ålderdomen, som innu qvarstår i vårt land ej kan vara annat än sårande för vår tids ungheorrar; men att ogilla en sak som man gillar, är väl ej så strictelogiskt. Jag vet ej riktigt hur jag skall förklara detta! — jo, nu har jag det! Ni tycker som våra statsmän tycka, angående reformer i allmänhet, när än en fråga derom må uppstå: det är icke rätta tidpunkten! Inträffar den icke ens då ni i tjenstålder blir den femte i ordningen af Hallands landtmätare? Tyvärr vilntar jag mig mångetinkast, säger ni! Hur kan ni vänta sådane, om ni talat klokt och rätt; och hvad är det att säga tyvärr åt, då man vet att det sanna och rätta alltid till slut bir sgegrande, och segrar förr, ju mer derom diskuteras. Ni är kanske rädd för samvetsfrågor, t. ex. då ni i förrårs eller fjol (förr kunde det lagligen icke ske) blef landtmätare på eget ansvar, fanns det då icke redan förut så många sådane landtmiätare som behofvet fordrar (se 155 i kongl. landtmäteri instruktionen)? Hvar och en som icke är, eller varit alldeles förblindad, har kunnat inse att behofvet varit långt före detta öfverfyldt. Med hvad rätt har ni då blifvit befordrad till vice komm. landtmitare? Jo, med samma rätt som t. ex. kongl. Hofrätten skulle förordna en ung jurist att sitta ett och annat ting, samt taga inkomsterna i en domsaga, der ordinarie domaren har både tid, vilja och skicklighet att sköta tjensten sjelf. Allmänna vettet och rättskänslan säga ått den ungherren bör skickas tillbaka till Hofrätten eller till biträde åt tildre domare och afvakta den dag, då hans tid kommer att befordras till ordinarie domare. Evarför skola justnu kaptenerskiljas från all befattning med landtmiteri, och det vara stopp med all vidare befordran till v. komm. Jlandtmätare? Jo, det har ju gjort epok i landtmäteriets historia, att Ni just nu blifvit befordrad till vy. komm. Jandtmitare. Vittnar ni hvad ni vet sannt och rätt vara, då ni siger att de ildre landtmätarne hafva haft den stora förmånen att vara med om den lönande laga skiftesperioden och förnekar att de yngre varit med i någon god period. Jag kan då upplysa eder om att just de yngsta uteslutande varit med efter år 1857, då taxan höjdes ungefir 50 procent och att desse således såsom medhjelpare med de vanliga 23 af arfvodet förtjent lika mycket som de äldres fulla arfvodo utgjorde derförut; att de förra såsom medbhjelpare fått handligga den förmånligaste delen af göromålen vid de stara laga skiftena (mätningar m, m.) men att det jurudiska bestyret ensamt och alla obehagligheterna komma på de ildres lott, samt att de stora laga skiftena voro de minst lönande af alla landtmiäterigöromål, hvilket är orsaken till att endast en och annan äldre landtmätare, som fortfarande lefvat ungkarl och högst sparsamt, kunnat på tjensten samla kapital tillräckligt att lefva på under ålderdomen. Ni är då bra snäll, som påyrkar pensioner åt de gamla, ifrån 55 års ålder. Den begäran har blifvit beviljad långt förr än er önskan framställdes, men om detta kan verka till att ni så mycket förr blir af med de gamla, är tvifvel underkastadt. Endast sjuklingar torde afsäga sig rättigheten att få förrättningar (eller snart kanske distrikter) mot rättighet att få erhålla några hundrade rdr. Slutligen säger ni, att det skall lugna er, om någon förebrår er för obarmhertighet eller egennytta. Jag beklagar att jag ej kan lugna eder härmed; ty jag har ej funnit minsta spår af egennytta i edra framställningar... Icke heller har jag funnit någon skymt af egenkärlek deri, att ni ansett er skyldig offentliggöra och ifven till icke-prenumeranter å N. D. A. sända uppsatsen på edra åsigter. Det var patriotiskt, och eder artikel har troligen gjort stort intryck på hela landtmiterikåren, synnerligast som derunder är tecknadt ett länge vördadt namn; men tillåt mig göra den anmärkningen, att om ni, af barmhertighet velat förhindra den så länge önskade reformen, så hade det bättre kunnat gå i mig och många andra, om ni sagt, att den nu kommer för sent i stället för förbittida. Rätta tidpunkten skulle varit för minst 10 å 12 år sedan, helst för 40 år sedan; men icke var det att vänta, att vii denna sak skulle få höra våra lagstiftares vanliga naiva bekännelse, att det varit ett länge kändt behof, förr än minst hälften af landtmäterikåren hunnit bli ruinerad. Hvad som ännu skulle i väsendtlig mån kunna verka till landtmäterikårens räddning (som vid nästa riksdag kommer att bli en af de brinnande frågorna, ehuru kanske ej herrar riksdagsmän ens blifva det minsta varma deraf), vore ett förnuftigt penndrag i 56 och 58 6 i nya skiftesstadgan. Jetta skulle verka till märkligt mehn för ingen, men vara till stort gagn för många tusenden af våra jordegare, det skulle bli landtmäterigöromål tillräckligt för alla nuvarande landtmätare, intill dess att antalet, i följd af sakernas naturliga ordning blefve reduceradt till ett lagom, och öfvergången till distrikter skulle då ännu kunna ske utan märkligt mehn för någon, allt utan uppoffring å statens sida, och utan att instruktionen, skiftesstadgan och formulärerna tillskrufvats så att landtmätaren har rättighet, om han har samvete dertill, att dyrka upp kostnaden för förrättningar snart sagdt i oändlighet eller åtminstone i proportion till det myckna besvir parcelleringen och det ändlösa mångskrifveriet ålägga honom. Dessa nya lagstiftningar iäro föga barmhertiga emot landtmätare, åtminstone endast mot dem, som genom den absurda organisationen hafva mycken tid att disponera; men högst obarmhertiga mot dem, som numera iäro tvungne att anlita landtmiätare. Det alltför länge kända hehofvet af ofvannämnde penndrag kommer nog till slut att af vederbörande erkännas, men ej förr än alla landtmätare hunnit svälta ihjäl, eller staten till deras lifnärande uppoffrat stora summor. N. D.A. hotar med flera anmärkningar mot kommitterades förslag från ännu en reformvän. De som verkligen vilja ändtligen en gång se distriktreformen genomdrifven gjordo klokast i att ej förmycket anfalla nämnde förslag, ehuru det inför opartiska och sakkunniga domare rätt väl försvarar sig sjelf; ty om det är nu som förr, ser chefen för civildepartementet ingenting hellre iän att landtmätarne 1. a an : a 4ödlan ARK Atta dar AL Ianas åns Jann N UtE9: Med oh seder KR An ER KE AA KK RR MA kt KRA RR kt AK RR KK KR RR