nn för det långa hårets skuld offrade hon hjeltenamnet. Sedan blef hon angelägnare om att vara som en flicka, och lugnare framskred derefter hennes arbete, omsväfvadt af vexlande framtidsdrömmar. Tredje kapitlet. Hans Ödegårds far hade som pojke utvandrat från Ödegårdsbygden i Bergens stift; vänliga menniskor hade tagit hand om honom, och nu var han en lärd man och en sträng predikant. Han var tillika en mäktig man, dock ej så mycket i ord som i handling; ty han hade godt minne, som man sade. Denne man, som genom sin seghet fått igenom allt hvad han velat, skulle emellertid möta motstånd från ett håll, der han minst hade väntat det, och hvarigenom slaget ock kändes så mycket hårdare. Han hade tre döttrar och en son. Sonen, Hans, var skolans ljus, fadren undervisade honom sjelf och hade deraf sin dagliga glädje. Hans hade en vän, som genom hans bemedling blef hans knäkamrat, och hvilken derför älskade honom, näst sin mor, öfver allt annat på jorden. De följdes åt i skolan och de följdes åt till universitetet. De togo tillsammans -de två första examina,