unge Ödegård, något mystiskt, i hvilket man sökte alla möjliga goda egenskåper och om hvilket man. dömde på det förmånligaste. I samma stund, denne man nedlät sig att ombesörja fiskarflickans uppfostran, var hon adlad. Nu ville alla, den ena efter den andra, isynnerhet fruntimmerna, taga hand om henne. En dag kom hon i en drägt, som skiftade i regnbågens alla färger: hon hade klädt på sig allt hvad hon fått af dessa vänliga själar och trodde att hon nu skulle vara alldeles i hans smak, ty han ville alltid ha henne så fin. Men han hade knappt fått ögonen på henne, förr än han förbjöd henne att mottaga några gåfvor; han kallade henne en fåfäng fjolla, som blott kunde fästa sig vid det ytliga och endast fann glädje i narcaktigheter, Den följande morgonen kom hon till honom med förgråtna ögon, hvarför han tog henne med sig på en spatsertur ofvanför staden. Han började att berätta för henne om David, men framställde honom på ett sätt — det var så alltid hans metod — att det välkända blef för henne nytt. Först fick hon en skildring af honom i hans ungdom, då han gick der skön, rik på krafter och i sorglös tro. Derför bars han äfven i triumftåg ännu innan han var fullvuxen. Han blef från herde kallad till konung, han bodde i jordkulor, men slutade med att bygga Jerusalem, Han