satt i dyrbara kläder och spelade för den sjuke Saul, men då han sjelf hade blifvit en sjuk konung, spelade och sjöng han för sig sjelf, klädd i ångrens lumpor. Då han hade fullbordat sitt storverk, hvilade ham ut hos synden, men då kom profeten med straffet, och han blef åter som ett barn. David, som hade höjt upp Herrans hela folk i lofsång, låg sjelf förkrossad vid Herrans fot. Var han störst, när han segerkrönt dansade framför arken vid egna sånger, eller när han på sin ensliga kammare tiggde om nåd af den straffande handen? Natten efter detta samtal hade flickan en dröm, som sedan aldrig utplånades ur hennes minne. Hon satt på en hvit häst i ett triumftåg, men på samma gång dansade hon sjelf framför hästen i trasor. En god tid derefter inträffade, att Pedro Ohlsen, hvilken hon ålltsedan bataljdagen i trädgården sett komma oftare och närmare till hennes väg, en qväll, då hon satt vid skogskanten ofvanför staden och läste sina lexor, gick tätt förbi och med ett underligt leende hviskade: god afton! Änskönt ett år var gånget, stod modrens förbud att aldrig tala vid honom så lifligt för hennes minne, att hon ej svarade. Men dag efter dag gick han förbi på samma sätt och alltid med samma helsning. Slutligen saknade hon honom, om hän ej kom, och väntade på honom, om han dröjde.