AA framställde ofta för henne personerna ur bibeln och verldshistorien på ett sätt, att tanken leddes på den kallelse, som Gud hade nedlagt hos dem. Han dröjde vid Saul, som vildt dref omkring, och vid en sådan gosse som David, hvilken vaktade sin faders hjord, till dess Samuel kom och lade Herrans hand på dem. Starkast förnams dock denna kallelse, då Kristus gick på jorden, då han stannade vid fiskläget och kallade. Den fattige fiskaren stod upp och följde med, följde till nöd som till död, men alltid med glädje; ty känslan af vår kallelse uppehåller oss genom lifvets alla vedervärdigheter. Denna tanke följde henne öfverallt, och hon kunde snart ej längre hålla ut med den, utan frågade honom om sin egen kullelse. Han såg på henne, ty hon rodnade dervid, och svarade sedan, att genom arbete vinner man först visshet om sitt kall; det kan vara stort eller litet, men det finnes derför för alla. Nu greps hon af en utomordentlig ifver; den gaf henne en fullvuxen menniskas krafter till arbete, den qväfde hennes håg för lekar och afmagrade henne sjelf. Hon började äfven längta efter äfventyr: att klippa af sitt hår, att kläda sig som pojke, att draga ut och strida! Men då hennes lärare en dag yttrade, att hennes hår var vackert, endast hon ville kamma gldantligt, blef håret henne kärt, och