Dagens Nyheter – 7 januari 1869, sida 1

Allt sött fiden gick gjorde han liten fråga I förbigående, åter om en tid gjorde han ett par frågor och slutligen började de samtala med hvarandra. En dag lät han en silfverslant falla ned i hennes knä och sprang hjerteglad bort i detsamma. Det var emot modrens förbud att tala med honom, det var emot Ödegårds att ta emot några skänker. Modrens förbud hade hon så småningom öfverträdt, hon ihågkom det nu, då hon genom sitt första felsteg blifvit frestad att äfven taga ett andra. För att bli pengarne qvitt, sökte hon upp en bekant och trakterade henne på bästa sätt. Det blef för dem dock ej möjligt att göra åf med mer än 75 öre. Men nu ångrade hon äfven hela denna tillställning och att hon förstört riksdalern, i stället för att ge den tillbaka. Den slant, som ännu qvarlåg i fickan, brände så att det kunde gå hål på kläderna: hon kastade den i sjön. Men dermed var hon icke riksdalern qvitt, den hade brännt sig in i hennes tankar. Genom att tillstå allt skulle det gå öfver, det kände hon, men modrens förfärliga raseri gednast och Ödegårds innerliga tro på henne och tillit stodo på hvar sitt håll lika afskrämmande. Under det modren ingenting märkte, upptäckte emellertid Ödegård snart, att flickan grubblade öfver någonting, som gjorde henne olycklig. Då han en dag vänligt frågade