Dagens Nyheter – 7 januari 1869, sida 1

Nu bodde gonen öfver honom i sanima Hus och hade många och eleganta rum; men derinunder i det lilla arbetsrummet vid lampan, som lyste in i ålderdomens natt, satt den gamle, alltid arbetssamma presten. Han hvarken ville eller kunde taga någon främmande hjelp efter denna motgång, ej heller ville han foga sig efter sonens råd och taga afsked, han unnade sig derför ingen hvila hvarken sommar eller vinter. Men hvarje år gjorde sonen en längre utländsk resa; när han var hemma umgicks han med ingen, med undantag af när han i större eller mindre sällskap någon gång spisade middag vid fadrens bord. Ville deremot någon tala vid honom, möttes man alltid af en öfverlägsen insigt i allt och en sanningsifver, som kunde göra en ängslig. Han var aldrig i kyrkan, men han gaf mer än hälften af sina inkomster till välgörande ändamål, och åtföljdes gåfvorna alltid af de mest bestämda föreskrifter rörande deras användande. Denna storartade välgörenhet afstack så bjert mot den lilla stadens små förhållanden och vanor, att hela samhället kände sig nästan öfverväldigadt. När ou härtill kom hans tillbakadragenhet, hans beständiga resor utomlands och den räddsla, som man hyste för att tala vid honom, så kan man lätt inse, att det blef något hemlighetsfullt som omgYäfvyade