Dagens Nyheter – 5 januari 1869, sida 2

Men hon måste försöka, och blef på ögonblicket obeskrifligt dum, ansigtet förlängdes och ala lemmar förslappades. H-e-rr-e-n, Herren, G-u-d, Herren Gud s-a-d-, Herren Gud sade till MMM-... — Gud bevare oss, du kan inte läsa ännu, fastän du är ett barn på 10 å 12 år! Vill du då inte lära dig att läsa? Svaret kom långsamt: Jo, hon ville nog. — Så kom då hem med mig, vi måste genast börja! Hon fyttade sig ett steg, men endast för att sein i förstugan. — Ja, säg till din mor! sade han. Modren gick i detsamma förbi, och då hon såg dottern tala med en främmande, kom hon ut på stenhällen. — Han vill läsa med mig, sade barnet tveksamt och fästade sina blickar på modren. Denna svarade ingenting, men satte begge händerna i sidan och såg på Ödegård. — Ert barn är ett okunnigt barn, sade han, ni kan ej stå till svars hvarken för Gud eller menniskor att låta henne gå på detta sätt! — Hvem är du? frågade Gunlaug skarpt. — Hans Odegård, son af er prest. Hennes ansigte klarnade litet, hon hade ej hört annåt än idel godt berältas om honom. Han började igen: När jag emellanåt varit här hemma, har jag fäst uppmärksamhet vid detta barn; i dag har jag åter blifvit påmint om henne. Hon bör ej längre SR KRESTNA ARE ENARE