Dagens Nyheter – 5 januari 1869, sida 2

-—-— TO skar i öronen, det var på samma gång ett rytande och ett jemmerrop; han blef rädd och släppte henne. Vid denna signal, som hördes vidt omkring, började folket ånyo att stimma utanför planket; hon hörde det och blef modigare. — Låt mig gå, eller jag talar om det för mor! hotade hon och blef åter eld och lågor. Då tyckte han sig känna igen detta utseende och skrek: din mor! Hvem är din mor? — Gunlaug. — Fiskar-Gunlaug — återtog hon triumferande, då hon såg att han blef skrämd. ! Pedro hade, närsynt som han var, aldrig sett henne förr, han var, den ende i staden, som icke visste hvem hon var, han visste ej en gång, att Gunlaug fanns i staden. — Hvad heter du? skrek han som en besatt. — Petra! svarade hon ännu högre. — Petra! upprepade Pedro, vände sig om och sprang in i sitt hus, som om han råkat ut för sjelfva Hin onde. Den högsta skrämsel gifver ofta åt ansigtet samma färg som den högsta vrede; misstagande sig om rätta anledningen till Pedros ytterliga blekhet, trodde flickan att han skyndade efter bössan, räddslan fick åter makt med henne, hon tyckte sig redan