Dagens Nyheter – 5 januari 1869, sida 1

SS VV PU — Ja, ja, ja, ja! — Barnet sträckte bedjande upp sina händer. Då reste Gunlaug sig i hela sin storlek. — Han fick då veta det! yttrade hon. Hvad sade han? — Han sprang in efter en bössa, han ville skjuta mig. — Han skjuta dig! — Hennes ansigte glödde i ett hånlöje: Barnet hade, förskrämdt och fullstänkt af soppan, smugit sig bort i ett hörn, stod der och torkade sig och grät, då modren åter kom till henne. — Om du går till honom, sade hon och tog och ruskade barnet, eller talar med honom, ellef hör på honom, så Gud hjelpe både honom och dig! Säg honom det från mig! Säg honom det från mig! återtog hon hotande, då barnet ej svarade straxt. — Ja, ja, ja, ja! — Säg honom det från mig! upprepade hon ännu en gång, men sakta och nickande vid hvarje ord, i det hon gick. Barnet tvättade sig, bytte om och satte sig i sina helgdagskläder utanför på trappan. Men när hon tänkte på den förskräckelse, i hvilken hon nyss varit, ville gråten upp igen. ; — Hvad gråter du för, barn? frågade en stämma så vänligt, att hon ej förr hört någon tala så. Hon såg upp, framför henne stod en spenslig man med hög panna och AA