Dagens Nyheter – 4 januari 1869, sida 2

barn; han hade nog blifvit äldre, men han var icke vuxen. Dock — just detta barn sökte hon, och nu, när hon hade funnit det igen, visste hon ej hvad hon skulle göra vidare, hon log och blef röd. Omedvetet kände han liksom en kraft inom sig; det var för första gången i sitt lif, han blef vacker i samma stund, det varade kanhända blott ett ögonblick, men i det ögonblicket var hon tagen. Hon hörde till de naturer som endast kunna älska hvad som är svagt, hvad de ha burit på sina händer: hon hade ämnat stanna i staden två dagar, hon blef der i två månader. Under dessa två månader växte han mera än på hela sin föregående ungdom; han lyftes så pass ur drömmande och dåsighet, att han uppgjorde planer; han ville bort, han ville lära sig attspela.. Men när han en dag åter yttrade detta blef hon blek och sade: Ja — men då måste vi ju gifta oss först! Han såg på henne, och hon såg på honom igen, de blefvo begge eldröda, och så sade han: -Hvad skulle folk säga om det? Gunlaug hade icke tänkt på att han kunde vilja något annat än det hom ville, emedan hon aldrig kunde vilja annat än det han ville. Men nu såg hon det riktigt in i själen på honom, att han aldrig ett ögonblick hade tänkt på att dela annat med henne än det hofi gaf. Hon upptäckte