Dagens Nyheter – 4 januari 1869, sida 2

på en minut att hela deras lif hade varit sådant. Hon hade börjat i medlidande och slutat i kärlek till det som hon sjelf hade varit god emot. Om hon nu bara hade haft besinning en liten stund, ty han såg hennes uppblossande harm, blef rädd och ropade: jag villl. Hon hörde det; men harmen öfver egen dumhet och hans uselhet, öfver egen skam och hans feghet kokade i sådan glödande hast upp mot sprängningens stund, — att aldrig har en kärlek, börjad i barndom och aftonsol, vaggad af böljor och månsken, ackompanjerad af flöjt och sakta sång, bedröfligare slutats, ty hon fattade honom med begge sina händer, lyfte honom och svängde honom riktigt af hjertans grund rundt om, rodde derefter tillbaka till staden och gick med detsamma öfver fjellen. Han hade seglat bort som en förälskad yngling, hvilken är på väg att eröfra sin mannakraft; han rodde hem igen som en gubbe, hvilken aldrig egt någon mannaålder. Blott ett enda minne egde hans lif, och det hade han dåraktigt förspillt; blott ett enda ställe i verlden hade han att återvända till, och dit vågade han icke gå. I det gagnlösa grubbleriet öfver sin egen uselhet och på hvad sätt allt detta kommit öfver honom, sjönk hans verksamhetslust ned som i bottenlös dy och kom aldrig mer upp igen,