Dagens Nyheter – 4 januari 1869, sida 1

-— JA mn Stadens smågossar, hvilka lagt märke till hans sällsamma och underliga tillstånd, började snart att plåga honom, och då han förekom alla som en gåtlik person, om hvilken ingen visste hvarken hvad han lefde af eller hvad han tog sig till, så föll det heller ingen in att beskydda eller försvara honom. Han vågade derför icke mer gå ut, jisynnerhet icke på gatan. Hela hans tillvaro blef en oafbruten strid med smägossarne; de utöfvade måhända samma nytta som myggsvärmarneisommarvärmen: dem förutan, skulle han ha försjunkit i en ohjelplig dåsighet. Gunlaug kom nio år derefter åter til staden lika oväntadt som hon hade kommit bort. Hon hade då med sig en flicka på åtta år, i det närmaste sådan som hon sjelf fordom varit, endast att allt hos barnet var finare och liksom öfverdraget af en dröm. Gunlaug hade varit gift, hette det, hon hade nu fått ett arf och kom åter till staden för att inrätta ett värdshus för sjömän. Dermed kom hon snart så långt, att till henne vände sig köpmän och skeppare för att få folk, liksom matroserna för att få hyra. Dessutom beställde hela staden sion fisk hos henne. Hon tog aldrig en skilling i förtjenst på denna mellanhandel, men hon begagnade despotiskt all den makt, som hennes stäl njno lemnade henne. on blef