Dagens Nyheter – 4 januari 1869, sida 1

v Och när veken hade blifvit alldeles torr i denna lilla lampa, slocknade den en natt. Hustrun grät, utan att bestämdt veta hvarför, men sonen kunde icke nypa fram en tår. Som de hade tillräckligt med pengar att lefva af, så lade de ned handeln, utrotade hvart minne deraf och gjorde om boden till hvardagsrum. Der satte modren sig in i fönstersmygen och stickade strumpor; Pedro satte sig i det rum, som var på andra sidan om förstugången, och blåste flöjt. Men så fort sommaren kom köpte han en liten lätt segelbåt, for öfver till holmen och låg der Gunlaug hade legat. Och medanhan en dag hvilade derborta i ljungen styrde en båt mot land, lade till bredvid hans och Gunlaug steg ur. — Hon var alldeles densamma, blott fullvuxen och längre än andra qvinnor. Men just som hon fick syn på honom vek hon långsamt tillbaka; hon hade ej tänkt sig att äfven han hade blifvit fullvuxen. Detta bleka, magra ansigte kände hon icke; det var ej längre sjukligt och fint, det var slött. Men vid att se på henne fick hans öga en stilla ljusning från fordna drömmar, hon gick åter på, och för hvart steg hon kom framåt föll det som ett år bort från honom, och när hon stod hos honom, der han häde sprungit upp, då log han som ett barn, då talade han som ett barn; det gamla ansigtet låg öfver, ett förgömdt