Dagens Nyheter – 2 januari 1868, sida 1

veckodagen derefter hette Pedro. När välloflige Peder Olsen var blifven farfar kände han liksom en inre kallelse till att blifva gammal. Han öfverlät derföre handeln åt sonen, satte sig utanför på en bänk och rökte skråtobak i en snugga. Och när han en dag begynte tycka att det var tråkigt derute önskade han att han snart måtte få dö, och liksom alla hans önskningar utan bråk hade gått i fullbordan, så gick jemväl denna. Om sonen Peter ärft uteslutande den ena sidan af fadrens begåfning: handelsklokheten, så tycktes sonsonen Pedro ha uteslutande ärft den andra: tonfärdigheten. Han lärde sig mycket sent att läsa, men mycket tidigt att sjunga, han blåste flöjt så bra att man måste komma underfund med att han var fm till utseendet och vek till: sinnes. Men detta kom fadren bara till olägenhet, ty han ville att hans egen trägna noggranhet skulle inympas på gossen. När denne glömde något blef han icke bannad och slagen, såsom fadren hade blifvit, men han blef nypt. Det skedde helt stilla, med en vänlighet som man nästan kunde kalla för höflighet, men det skedde vid hvarje minsta anledning. Modren räknade hans, blå och gula fläckar hvar qväll, men hon gjorde icke något motstånd, ty hon blef sjelf nypt. För hvar rifva i hans kläder, som voro fadrens omsydda