Dagens Nyheter – 2 januari 1868, sida 1

somnade in; hon höll sig vaken genom att sjunga stumpar af visor och psalmer; hon göng med hög, klar röst tills han somrade, sedan sakta. När solen åter gick upp på den andra sidan och som förebud sköt en gulkall ljusning framför sig öfver fjellen väckte hon honom. Skogen stod innu svart, ängen mörk, men började blifva hrunröd och glindrande, tills fjellkammen flödde och alla färger kommo svämmande. Så sköto de ut båten i vattnet igen, den skar strimmor i den mörka morgonbrisen, och snart lågo de på grundet i lag med andra fiskare. När vintern kom och dessa färder upphörde besökte han henne i hennes hem; han kom alltjemnt igen och såg på henne medan, hon arbetade; men hvarken hon eller han talade stort; det var som om de hade suttit tillsammans och väntat på sommaren. När den kom blef tyvärr äfven denna utsigt till lif tagen ifrån honom; Gunlaugs far dog och hon lemnade staden, och gossen blef på lärarnes inrådan satt i boden. Der stod han tillsammans med modren, ty fadren, som småningom hade fått färgen af de gryn han vägde, måste ligga till sängs i bodkammaren. Derifrån ville han likväl fortfarande vara med i allting, måste veta hvad hvardera af dem sålde, låtsade som han icke hörde tills han fick dem så nära att han kunde nypa dem.