mot natten, i anseende till de hinder vi mötte på isen, beständigt måste söka omvägar, kunde icke denna rigtoing med noggranchbet följas. I denna ovisshet fästade jag baron von Schwerias uppmärksamhet derpå, att i stället att under mörkret styra vår gång mot svenska kusten (ty att vi redan längesedan afvikit från vägen till den rätta landningsorten Grisslehamn, ansågo vi för gifvet), rigtade vi måhända våra steg till venster mot Östersjön! Han svarade: Det är möjligt; mea vi fortfara som vi börjat, och öfverlemna för öfrigt vårt öde i Gads3s hband! Knappt hade detta tvifvelsmål uppstått hos oss, förrän vi, på vid pass en fjerdedels mils afstånd, tli vår stora glädje sågo en eld tindra upp framför oss! Jag förmår ej beskrifva de känslor af erkänsamhet mot den Allgode som vid denna syn uppfyllde mitt bjerta! Denna eld var den ledstjerna som skulle bestämma vår kozsal der hade vi land; och hvilka afvägar vi än blefve nödsakade att taga, hade vi ailtid en punkt ditåt vi kunde rigta våra steg! Under glädjetårar och tysta böner tackade jag Gud för denna välgerning i vår stora nöd! Efter denna anblick ökades vårt hopp. Aunu vord vi ej utur all fara; men med lugnare sinnesförfattniag fördubblade vi våra arsträngningar. Slutligen, måhända ett par timmar före soluppgången, framkommo vi sila fem till en med höga klippor begränsad strand, der vi på nära höll kunde skönja en storväxt tallskog på den högländta kusten. Kuappt hade vi ditkommit, förr än vi från stranden anropades med ettstarkt: Werda! På baronens svar: Svenskar! frågades: Hvarifrån ? -— Från Åland! — Stanna qvar på isen, till dess ni bli afkemtade! — Genast hördes stegea af en militärpatrull, gom på en gångstig mellan bergen nedkom till stället der vi stodo. Emellan 6 man och en korpral uppfördes vi till den stockeld,