Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 9

RR bn AR Mist ES DE dn v LÄR ÅLEN PENNE I a och frälsa de på hafvet qvarför att uppsök lemnade åländningarne. Tre till fyra större båtar sattes genast i segelbart skick; och några raska och tilltagsna bönder från byn begåfvo sig till sjös, försedde med bräder och tillbehör för att äfven taga hästarnas ombord. Stormen hade nu lagt sig och regnet upphört. En lätt vind blåste utåt hafvet. Med ledning deraf uppsöktes de olycklige, hvilka, sedan vi lemnat dem, befunno sig på samma is, utflutne två mil mot Östersjön. I otålig väntan på deras terkomst, qvardröjde vi i byn till aftonen, då vi afreste på natten till Stockholm, sedan vi haft den glädjen att so de stackars åländningarne frälste med hästar och slädar. De infunno sig dagen derefter i Stockholm, der de på regeringens bekostnad måste uppehålla sig i nära en månad innan hafvet var fullkomligen fritt från is, och de åter kunde förskaffas till sin hemort. Det är med tacksamma känslor till den Högste för denna min underbara räddning utur den största fara hvaruti jag under min lefnad befunnis mig, som jag upptecknat denna berättelse, hvilken icko äger något annat syftemål än att ådagaläggs, hvad menskliga ansträngningar och beslatsamhet i motgång kunna uträtta, när man i nödens stund icke låter hoppet falla, men fäster sin innerliga förtröstan på Gud och underkastar sig Hans vilja! Hade vi åtlydt åländsingarnes råd att dröja qvar på isen, så hade vi troligen allesammans Varit förlorade. En ytterligare anledniog att hembära min tacksamhet till Gud hade jag, då efter så stora faror och mödor, jag icke ådrog mig en svår sjukdom; hvilken välgerning likaleles vederfors mina sveaske följeslagare. (SLUT.)