Hvarjenanda nyneter. Tal vid en f. d. resepostexpeditörs bröllop. Mina herrar och damer! Det är ändå märkvärdigt, när man rätt cftertänker, hvad vårt lif har för en stor likhet med — en postkupå på ett snälltåg. Vi afresa från utgångspunkten, utrustade med våra anhörigas kärleksrika välönskningars fyllda postpåsar, våra vänners deltagande transitförbindelser och våra egna anlags och förmögenheters mer och mindre vigtiga paketgods. I stormande fart ila vi förbi barndomens och ungdomens små poststationer, hvarest vi icke engång göra anhalt för att emottaga och qvittera några poster, men deremot sjelfva med fulla händer utströ vårt hjertas rika skatter, ja, ofta nog kasta dem besinningslöst ut genom fönstret till månget otacksamt Åkarp, månget ovärdigt Örtofta. Emellanåt stanna vi väl ett ögonblick i ett mera betydelsefullt Lund, ett mera uppblomstrande Eslöf, och emottaga der mången värdeförsändelse, månget rekommenderadt föremål, som med skönskrift inregistreras i vårt minnes ankomstjournal; men, ack, derjemte, huru mången smärtsam besvaringssedel på egna dårskaper och villor, huru mången vakat-karta af besvikna känslor, huru många brustna illusioners värdelösa tompäsar! Vanligtvis en gång på färden emottaga vi dock en för vårt hjerta rätt dyrbar försändelse, ett penningebref för hela lifvet, från den store, rike och gode korrespondenten i höjden. Detta är hvad som nu inträffat för vår lycklige vän G. Den försändelse, som kommit honom till del, är värdefull, är en kostbar perla. Den är icke otillräckligen frankerad, icke oriktigt adresserad, ty utanskriften är tydligen ställd till den afundsvärde G. E. G., hennes ungdoms, hennes hjertas, hennes trofasthets kiart läsliga adressort. Ombind den alltså du, bror G. — och jag vet väl att du det gör — med din ömhets starkaste omslagsgarn, försegla henne med din kärleks rödaste postlack — bara munlack är icke nog, — stämpla henne med trohetens outplånligaste datumstämpel! Så skall, när Ni engång sjelfve nedläggas uti grafvens mörka, låsta och förseglade postväska, pass och karta befinnas i behörig ordning, edert samvetes reseinspektör skall tala godt för eder inför den högste generalpostdirektören, och Ni skola vinna den sköna befordran i ett bättre postverk, till hvilken eder förtjenstfulla öfningsresa i lifvets kuptexpedition gjort eder värdiga. Jag anhåller härmed att få tömma post..... G:s och hans älskliga bruds välgångsskål. Jerker. Grymhet till sjös. Från London meddelas till en tysk tidning följande: Tre tyska maskinarbetare öfvertalades i Havre af matroser, tillhörande engelske ångaren Cella att gömma sig ombord före afresan för att sedan man vil kommit till sjöss aftjena passagerareafgifien och kosten genom arbete. Sedan fartyget kommit ut till sjöss, kröpo de fram ur sina gömställen, och kapten Gleadell mottog dem med en straffpredikan, hvars mildaste uttryck var för—e tyskasv—n. Dömda till vatten och bröd, tvingades de dessutom att alla tider på dygnet limpa kol och bära vatten, och om de, utmattade af arbetet, öfverviäldigade af sjösjuka, genomblötta af de dicket öfverspolande vågorna, hade lyckats finna en för vider och vind skyddad vrå, drefvos de med sparkar derifrån och till mera utsatta ställen, Man kunde icke hafva så mycket att säga om dessa lidanden, hvilka de sjelfva åsamkat sig, om Cellas kapten efter all denna tortyr hade släppt de arma tyskarna i Newyork, om han hade betraktat deras arbete såsom ersiittning för resan och kost. Men nej! I åsyn af amerikanska kusten, nira hamnen slogos de tre tyskarna i kedja och nedkastades i understa skeppsrummet, der de fingo tillbringa sju dagar i mörkret, i sällskap med råttor, som gnagde på deras skodon, och med kost af vatten och bröd. Först sedan fartyget åter var ute på öppna hafvet öppnades fiingelset, löstes bojorna. Efter nitton dagars resa ankom fartyget till Themsen; de utsvultna slogos genast åter i bojor och fördes till nedersta skeppsrummet, der de fingo tillbringa tre dygn I Viktoria-dockan löstes deras fingsel och de sändes till lyktrummet, som var så litet, att man hvarken kunde stå eller ligga. Efter två dagars inspärrning der såg sig kaptenen, i följd af deras nöddrop, tvungen att åter förpassa dem till djupet, hvarifrån de dock lössläpptes af den menniskoviinlige Stewarden, som äfven hjelpte dem i land. Då de båda starkaste väl voro i det fria började de ropa på polis, under det att den tredje, hvars krafter voro allt för mycket medtagna; icke fort nog kunde följa dem, utan eftersattes från fartyget, dit man med våld ville återslipa honom. Hans nöddrop bevekte emellertid de i dockan sysselsatte arbetarne, och äfven han öfverlemnades i polisens beskydd. Saken blef genom enskild persons försorg anmild hos preussiska beskickningen. Emellertid had e wirtembergske konsuln hänvisat de tre milnnen till tyska riättsskyddsföreningen, och denne vidtog genast de kraftigaste mått och steg. Nordtyska Förbundets gesandt har förklarat, att konsulatet ofördröjligen skulle nnderriittas om saken, och en skrifvelse i frågan har ock från konsulatet expedierats, men dervid har det stannat. Deremot har rättsskyddsföreningen ifrigt fullföljt saken i dess minsta detaljer, och det har också lyckats henne att af magistraten i Stratfor! få en hiäktniugsorder utfirdad mot kapten B. Gleadell. Kärlek och hederskiäinsla. Ett dubbelt sjelfmord har i Boussac (Creuse) nyligen föröfvats medelst kolos. Ir Poumerol, uppbördsman, och hans hustru funnos döda i fina sängar. Ett bref, som af mannen lagts på bordet, underrättade att han gjort slut på sitt lif af fruktan för att vara misstänkt för stöld af tre påsar silfvermynt, hvilka sindts från myntet i Strassburg till Boussac, men gått förlorade. Han bedyrade sin oskuld, på