Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

vi hade stannat, kunde förbliiva oskadadt och drifva utåt Östersjön, ditåt vinden låg; då vid dager det möjligtvis kunde hafva föstat sig vid fastare is, iovid någon kust, och man i sådant fall kande få undsättning. Detta var väl ett svagt hopp, men det var ändå något; och vi måste dermed vara belåtne i vår nöd. Rysligt var nu, och kom allt närmare, det buller som hördes omkring 038, medan vi under storman hade svårt att hålla 033 uppe på fötterna på den hala isen. Vi hada ingen annan atväg än att hålla o33 fast vid slädorna; då plötsligen vi kände ismassan under våra fötter gunga och af vågornes svallande röra sig i riktning mot Östersjön. Detta syntes utvisa, att den faxta i3 vi hada lemnat bakom den råk vi sednast hade öfverfarit, nu äfvenledes hade brustit, enär isstycket derpå vi stodo började sätta sig i drift. Ingen tid var nu att förlora; allt dröjsmål kunde bli vådligt; och baron von Schweria förklarade nu, att han ville försöka att gående söka räddning på den isväg mot gamla Grisslehamn som våra skridskolöpare hade upptäckt. Han uppmanade den som ville företaga denna vandring att följa sig; och detta beslat togs genast af os3 fyra andra svenskar: ehura vårt hopp om lycklig utgång var nästan intet; ty det var troligt att äfvea denna isväg brustit närmare intill lend. . Åländningarno afstyrkte försöket, och ingendera af dem ville följa oss; med vi vidblefvo ihärdigt vårt beslut. Vi fem vandrare försedde os3 nu med isstakar för att undersöka isen och vägleda 03s; samt boslöto, till undvizande af för myckea tyngd på samma punkt, att vandra på isen on och en, på några alnars afståud från hvarandra; samt, för att Låla samma Id, gt allt:omoftast ropa åt bvarann, och tila högt, då vi ej kunde se långt framför os: Utaf åländningarne, som stannade qvar på det stora isstycket, togo vi ett sorgligt farväl, då ianan