Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

kort hvarken vi eller de kunde väuta 035 annat än döden! Islossaingen på hafvet fortfor alitjemut med ett förfärligt builer, utan att änvu hafva hunnit till den punkt der vi stodo. Det säges att det på ålandsbaf ofta dröjer 3 till 6 veckor ianan hafvet blir fullkomligex rent. Innan vi ifrån den is dit vi hunnit kunde komma på den väg der vi skulle vidare framgå, måste vi hoppa öfver en alns bred råk, och började nu vår äfventyrliga vandring, klockan ungefär 10 på aftonen, i ett fallkomligt mörker, under stark bilst och häftigt regn. Jag bade på mig ena kapprock af ruggkläde med stor ängkrage; och som vattuet stod mig till midjan, uppvecklada jag kragain öfver nacken; ty genomblött och tang af regn och saöstöp som do2 var, besvärade det mig under vandringen, och hindrade armarnes rörelser, att låta den förblifva nedhängande. Under oupphörliga mödor och ansträngningar att hinna svenska stranden, vadade vi på detta sätt helt långsamt i snövattaet, och måste vid hvart steg med isstakarne undersöka isen framför 033. Näst före mig gick baronen; allt:om oftast ropade vi åt hvarandra och åt da efterföljande för att ej åtskiljas. Vi stötte med isstakarne än på lösa isstycken, som rallade omkring i iseo3 håligheter då vi rörde vid dem, och dem vi sorgfölligt måste kringgå för att träffa saromanhäogande is, och än funno vi framför 0os3 Öppna vakar, der samma omvägar fick tagas. I låsgsamt skridt, men med innerlig förtröstan till Gud ati han ej ville öfvergifva Oss, hade vi sålunda vandrat, efter vår uträkning, i nåsra timmar. Då vi började vår färd på eftermiddagen, innan äanna solen nedgått, hade vi rigtat kosan mot svonska landet, som vi sett framför 038 på afstånd såsom en blå kuststräcka; meon gedan vi, under vår fotvandring