Dagens Nyheter – 29 december 1868, sida 3

ligtvis i behörigt skick, ty kedjan hänger der lika som förr, föreställande guld, i vackert arbete. Och om då någon i sällskapet frågar honom hvad klockan är, så svarar han helt frankt: — Det vete fan. Min har behagat stanna. Nå ja, det har hon ju också i sjelfva verket — men på assistansen. Pappa berättade härom aftonen en ten historia ur detta ämne, som han hört af en trovärdig vän. Som den är lustig nog, hoppas jag att hvarken förarga eller trötta tant med att här meddela den. De suto en afton, fyra rangerade wungkarlar, kring ett bord på en källare i staden. Ja säger att de voro rangerade karlar, dessa til hälften skallota unga män, eftersom de alla syntes bära ur med vidhängande vackra kedjor — det förnämsta beviset på, att man trots de bistra tiderna kunnat hålla sig uppe. Men så begaf det sig, att en af våra bjeltar af någon anledniag blef tillfrågad hur mycket hans klocka var. Den rangerade, som för första gången försökte sig med blott kedja, hade olyckligtvis ännu icke vunnit nödig säkerhet i detta nya läge, utan blef först het om öronen och så röd i synen, sökande att framnmumla något om lögnaktiga urmakare. Vännerna, som insågo hur saken stod och voro mycket hjertliga och uppriktiga unga män, hade icke hjerta att längre se kamraten i denna pinsamma förlägenhet. De lutade sig derföre tillsammans, grepo i vestfickan och framatällde snart för den förlägne en i detta ögonblick mycket trösterik syn: den förste upptog en gammal skinnpung, den andre en byrånyckel, båda föremålen föstade vid sina egares resp. urkedjor. Och den tredje — nå ja, han uppdrog verkligen en klocka, men det var ett blindur! Detta löjliga begär att vilja synas vara bättre rustad än man verkligen är, söker sig uttryck på tusende vis. Jag vill här förbigå toiletten, ty det är i allt fall en pligt att vara snygg, klädd som folk, som det också heter, äfven om man för sådant ändamål måste göra sig till anhängare af skuldsättningssymet. Men man behöfver blott kasta en blick på Dagbladet, så skall man finna, hurusom åtskilligt annars godt folk, då behofvet tvingar dem att sälja den eller den saken — det må nu vara ett piano eller en frack — äro outtömliga på förevändningar för en sådan åtgärd. Ån är det fråga om en angelägen resa; än om flyttning, dödsfall eller dylikt. Den vanligaste förevändningen heter dock bristande utrymme. Denna ängsliga fruktan för att låta ett förehafvande, äfven då det är lofligt, stå i sitt rätta sjus, gick ja här en gång så långt, att en mycket enfaldig herre, som såg sig nödsakad att afyttra sitt ur, han som de andra, annonserade i Dagbladet, att det enda som kunde förmå honom att skiljas från den käre vännen var — bristande utrymme !l Thora OC.