— Nej, nej, sade han, det är en herdepirpa... eller kanske man slagtar en killing. — Det är en mensklig varelse som på ett insamt sätt afdagatages, menade herr Poulain. ag känner alltför väl igen denna ohyggliga musik. — Må vi skynda dit! ropade Mario; det är törhända äcpu tid till att rädda en olycklig menniska. Kom, kom, abb6! Fred är sluten; ingen har numera rättighet att martera hugenotter. — Det är för sort, svarado abbån; man hör nu intet. Skriket hade hastigt upphört och röken började aftaga. Det var möjligt att man gissat orätt. Emellertid ville man förvissa sig om hvad som händt och sporrade hästarne, hvilka snart hunno upp på höjden af kullen. Då varseblef man på mycket större afstånd än man föreställt rig nere i dalen en bop bondfolk, som rörde sig om hvarandra kring en i det närmaste slocknad eld. Innan man kom så långt, att man kunde tala till dem, voro de försvuana. Endast en gammal gumma stod qvar bredvid den glödande askan, i hvilken hon rörde med en gaffel, såsom om hona letade efter något. Mario nalkades först denna återstod af en brasa, hvarifrån en stark, högst obehaglig lukt spred sig. — Hvad letar ni, gamma? frågade han. Och hvad är det man här har brännt? — Åh! ingenting, min vackre herre! ingenting... bara en trollqvinna, som gjorde menniskor sjuka endast genom att kasta sin blick å dem. Våra karlar ha nu tagit lifvet af enne, och jag söker hennes hemlighet, som jag tror att hon lemnat qvar här i askan. Huru, hennes hemlighet? återtog Mario,